Ja nu har vi lagt upp våran förlossningsberättelse,
här till höger finns en länk --->
Tänk, redan 12 dagar har nu gått sen den största dagen i våra liv hittills. Dagen då Leon föddes. Här hemma går allting framåt - med små steg. Man vet aldrig hur natten eller dagen kommer bli. Vi försöker göra så lite som möjligt och bara vara, vi tre. Det är underbart.
Bebisbubblan de luxe, vi har ingen uppfattning om tid eller rum. Dagarna bara går och vi försöker njuta till fullo!
Det som är lite tråkigt är att det är superfint väder och man känner inte att man kan göra speciellt mycket - ut och gå finns liksom inte på kartan, har inte gjort hittills iallafall. Så vi stannar mest inne - jag får läka och Leon växer.
Nu börjar man så smått slappna av lite mer, får inte lika panikont i magen längre när han är ledsen. Då menar jag inte ont som en klump i magen av ledsamhet och oro, utan fysiskt ont. Bandet mellan oss är ännu starkare nu när navelsträngen är klippt och han inte längre ligger tryggt inne i magen. Det är inte först nu jag verkligen verkligen förstått vilken känsla det är att vara mamma. Att man kan få superkrafter när det handlar om ens barn.
Bara det att jag inte har sovit knappt på två veckor - jo, jag har sovit - korta stunder, men känner mig inte utvilad direkt.
Men det går! Vissa dagar bättre än andra.
Vissa stunder vill man bara gråta - och det är okej! jag tänker att det hör till.
Jag har verkligen aldrig varit såhär lycklig som jag är nu, kan sitta och titta på honom i timmar, vilket litet mirakel han är, helt underbar, en liten människa, som jag och vincent skapat. En diamant ¤

kärlek