usch..

Läste något häromdagen som gjorde mig riktigt skärrad.

En mamma som blir arg på sitt 7 veckor gamla barn när denne skriker.

Slår barnet i rumpan, skriker och svär åt sin lilla dotter.

Jag fick jätteont i magen när jag läste detta och började nästan gråta. Blev tvungen att gå in och pussa på min lilla diamant som låg och sov.

Jag KAN verkligen inte förstå, omöjligt! Däremot kan jag förstå att man kan bli trött, frustrerad och förtvivlad. men inte hur man kan bli arg?

Jag har väl kanske haft turen att inte ha ett barn som skriker HELA dagarna jämt. Men visst har Leon också skriktillfällen då han inte går att trösta, även om det inte händer så ofta (peppar peppar) så blir jag ju inte arg på honom. Varför han skriker tror jag beror på att han har ont i magen som jag nämnt tidigare. Jag blir ledsen när han är så ledsen, när man ser tårarna rulla ner för kinderna - då gråter jag också. Inte kan jag väl bli arg på honom? Han skriker/gråter ju inte för att jävlas med mig.

Att jag aldrig någonsin skulle kunna lägga en arg hand på min lilla säger ju sig självt.

Jag har alltid i mitt bakhuvud, att OM jag inte skulle orka trösta Leon så lägger jag ner honom i spjälsängen och går ut ur sovrummet och stänger dörren tills jag lugnat mig själv. Han dör inte av att skrika, även om det skär i mammahjärtat.

Men att slå sitt barn eller vara hårdhänt KAN ge allvarliga skador och/eller faktiskt leda till att sitt barn avlider.

Usch jag vill bara gråta när jag tänker på det, HUR kan man göra så?

Ja, jag vet att detta är mitt första barn och att han inte har kolik och att jag inte vart med om hur jobbigt det kan vara. Men jag skulle aldrig kunna slå, skrika eller svära åt mitt barn. Det gör man inte!

Det som är bra i den här historien är att mamman insett att det hon gör inte är bra och bett om hjälp.

Men jag har inte kunnat släppa det här sen jag läste det så jag var tvungen att ventilera mina känslor angående det här och jag ville inte göra det till henne. hon har det nog jobbigt som det är.

kärlek