Leons magnetröntgen i narkos

Inlägget är skrivet då och då under dagen. 

Dagen börjar och leon blir förvånad över att vi väcker honom då han råkar vara sömntuta just idag.
Vi åker direkt till sjukhuset, har tid kl 8.00. För ingen välling eller frukost får han ju äta.













I väntrummet lägger leon pussel och springer runt och busar.

Sköterskan som möter oss visar sig vara en gammal klasskompis till vincent från grundskolan. Han kommer och pratar med oss, förklarar lite runt omkring vad som kommer ske och att leon kommer denna gång få dricka lugnande. (förra gången fick han i rumpan).


Narkosläkaren kommer till oss och pratar om hur allt kommer gå till och är otroligt bra. Mycket bättre än den vi hade sist.





Vid halv nio fick han dricka lugnande, det smakade lite otäckt men gick bra. Leon är van för han får alltid flytande Alvedon när han är sjuk/har ont. Just för att han ska kunna ta flytande medicin.
Efter 10 minuter så var han helt lullig i min famn och skrattade åt allt.

Sen kom narkosläkaren igen och det var dags att åka ner till röntgen. Där inne kom två andra läkare och mötte upp oss. Förklarade hur det skulle gå till tog vårt telefonnummer så att dom kunde ringa när det var klart.
Kände mig trygg för dom var väldigt bra, lugnande och trevliga.
Vi la över Leon på en annan säng och så var det dags för "sovluften" och Leon gillade inte riktigt att få masken mot ansiktet men läkaren var bra och lugn och klappade på Leons panna samtidigt som vi höll ner hans armar som ville dra i slangarna.
Och så somnade han och vi fick snällt gå iväg. "Ta en fika eller något". Vi gick igenom enda bort till fiket och stod där och glodde en stund tills vi beslutade oss för att gå tillbaka. Vi var inte sugna på fika. Började känna ångest över att sjukhuset är så stort och Leon är så liten. Att inte ha kontroll på vart han är. Att ha lämnat över ansvaret i någon främmande människas händer.
Kändes inte bra. 

Denna röntgen var inte alls som förra gången. Då tog det 5 minuter efter han somnat som vi fick sitta i väntrummet. Nu röntgades han i 1,5 timme och vi fick inte vara med. Så vi satte vi oss utanför postop, uppvaket, dit dom skulle komma med Leon när det var klart..



Äntligen öppnades sänghissen med Leon. Vi gick med när han rullades in på uppvaket. Han blev ledsen och orolig. Dom sa att han fortfarande har sovmedel i kroppen och har inte någon styrsel på kroppen så vi fick hålla i huvudet och så när han ville komma upp. Han hade en infart på handen som var in virad i bandage. Lilla plutten

 

Uppvaket var jobbigare än förra gången och Leon var mycket ledsen och orolig och vi fick inte åka hem först några timmar.

Det kändes som att allt var annorlunda denna gång, Leon reagerade inte likadant vid uppvaknandet då han sist inte alls var såhär "borta".

Sen så småning om efter att leon ätit en piggelin och en apelsin så kom en annan sköterska och skulle ta bort infarten på lilla handen och det blödde och gjorde ont att ta bort och att sen få ett hemskt klistrigt plåster :( men det gick bra efter en stund. 

och hemma behöll vi plåstret på och han brydde sig inte så mycket, vi tittade på det ibland och berättade varför han hade ett plåster där och då stelnade han till med handen som att han inte kunde använda handen för en stund. men sen glömde han bort. anledningen var ju att vänja honom lite att det inte är något farligt och det gick ju bra. (leon tycker det är otäckt med klistriga saker)

på kvällen när vi tog bort det så sa han inte ett ljud :)

Summera dagen kan vi säga att läkarna den här gången var FANTASTISKA! Otroligt mjuka och lyhörda. Narkosläkaren hette dessutom "de Leon", vilket han uppmärksammade som härligt sammanträffande.

Nu vet vi som vanligt ingenting mer men jag antar att vi helt enkelt får vänta på att dom kontaktar oss igen..