Domen löd ungefär såhär.
Vi kan inte pusta ut först om ett år. För de två första levnadsåren är de mest kritiska när det gäller skallbenet.
Vi ska bli kallade för att göra en ögonundersökning här i Örebro. För ögonen avslöjar tydligen hur hjärnan mår..
Sedan ska vi göra ännu en datortomografi röntgen här efter sommaren som de ska jämföra med den vi gjorde förra gången. Och sedan vill dom träffa Leon igen i Uppsala.
Jag är arg, ledsen och besviken för att dom gav oss falskt hopp genom att det tog 9 månader(!!!) innan vi fick komma upp, vilket både vi och bvc trodde var för att det inte var någon fara. Men när fallet var så att vi blev bortglömda. Vi fick ringa till läkaren här på usö som "haft hand" om oss och han kontaktade genast uppsala och efter en vecka fick vi kallelsen. SKIT rent ut sagt. "Föll mellan stolarna". Det får inte inträffa när det handlar om BARN!
Nu ska jag behöva vara orolig och ledsen igen. Tänka på detta hela tiden. Ikväll gjorde jag misstaget att googla på detta och blev sedan förkrossad. Nu försöker jag glömma bilderna jag såg och det jag läste.
Här är den finaste killen i världen ¤
suck.