när leon var 10 månader blev det något knas med våra fantastiska läggningsrutiner.
seperationsångesten kickade in tror vi. nu är han 13½ och är fortfarande lika svår att lägga, eller ja, svår och svår, det har liksom varit jobbigt att ligga i vår säng brevid honom och låtsassova tills han somnat, vilket tagit runt 1h varje gång!
Igår kände vi att det var dags att ta tag i det. Vi har liksom inte känt att det var rätt tid för han har det fortfarande jobbigt med seperationsångesten, men det kändes nu som att vi får ta det som det är nu. Vi vill inte ha det såhär. Han måste känna sig trygg i sin säng igen och kunna somna själv.
Så nu är vi inne på dag två. Och det gör ont i hjärtat, men samtidigt inte så hemskt som vi tyckte att det var när vi gjorde det första gången, när han var 5 månader. nu VET han att vi finns här och inte har övergivit honom. nu spelar hans vilja mycket in i detta. han vill inte att vi ska gå ut ifrån sovrummet.
men jag tycker ändå att det är skillnad bara på en dag. idag tog det typ 30 min att lägga honom. idag på dagen typ samma och igår typ en timme.
hejja leon - u can do it! <3
1 kommentar:
Tack!
Sovrutiner, somna själv och sova själv är inte lätt. Men det är precis som du skriver. Mycket är deras vilja och orkar man bara vara konsekvent och härda ut så brukar det gå fort. Det gäller att veta hur man vill ha det. Jag resonerade precis som du med Julia. Vill jag ha det så här varje kväll i flera år? Svaret blev nej och då var det mycket lättare att ta tag i det. Jag gör däremot helt annorlunda med minstingen. Kanske för att hon är minst och min sista :o Nu tänker jag istället Äh! det finns inga tonåringar som sover i sina föräldrars säng. Tids nog vill hon inte veta av mig så bäst att njuta. Nu vill jag att det ska vara smidigt och att den som skriker värst inte ska väcka de andra.
Skicka en kommentar