första tiden som tvåbarnsmamma

Idag har jag fått ännu en förälskelse-attack till min lilla Luna, hon är så underbar, mjuk, len, gosig och doftar fantastiskt! Jag känner mig så lyckligt lottad! Jag tänker på vilken gåva jag fått, två gånger om. Leon för snart 2,5 år sedan och nu Luna. Jag är så glad över att vara omföderska/andrabarnet-förälder. Med första barnet så var allt så nytt, även om jag hela livet sett framför mig och planerat för barn så kan man aldrig sätta sig in i alla känslor först man är där på riktigt.
Efter en förlossning med Leon som slutade dåligt och smärtan i underlivet var fruktansvärd efter att dom var tvungna att använda sugklocka för att få ut honom. Så dåligt bemött på bb och osäkerheten och känslan av att man var dålig för man inte visste allt. Mjölken tog 5 dagar att rinna till. Leon grät konstant varje natt från andra natten i en vecka. Sen tror jag vi hade ett par lugna veckor innan koliken satte igång. Allt var jobbigt, det var så psykiskt smärtsamt när han hade så ont. Och det gjorde så ont i min mage, som knivhugg när han skrek när Vincent bytte blöja så jag var tvungen att stå där bredvid och försöka trösta.
Konstant oro när han hade ont i magen, vad han hungrig? Räckte inte min mjölk? Var jag inte tillräckligt bra mamma? När Leon var 3 månader så kom det här med hans huvud upp. Oron tog över och jag trodde han skulle dö eller bli svårt handikappad. Min mjölk sinade direkt. Jag kunde inte ge min älskling det han behövde. Jag kämpade så mycket och så länge. Pumpade sönder mina bröst och var ett vrak. Jag önskar någon hade hjälp mig till en psykolog, att någon hade nått fram till mig att det inte är "hela världen" om man inte kan amma, att det viktigaste är att man mår bra. För det gjorde inte jag.

Det är vad jag ser när jag tänker tillbaka på mina första månader som mamma.

Nu när jag ser mig själv i min första tid som tvåbarnsmamma. Vad underbart det känns.
En förlossning med Luna som slutade bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig. JAG krystade ut mitt barn, jag gjorde det, helt själv och jag var helt klar i huvudet och medveten. Det var mer fantastiskt än smärtsamt! Jag kände mig så stark, jag var så grym! Jag klarade det själv! Inga läkare och inga instrument. Ett bra stöd från BM och Vincent, JAG klarade det.
Efter förlossningen så hade jag inte någon smärta i mitt underliv, öm och obehagskänsla - ja, ont - nej. Jag var glad och full av endorfiner. Kom till bb, väl omhändertagen. Tiden på bb var lugn och trygg. Luna var inte ledsen alls, fick tutta hela tiden från att hon föddes, vilket resulterade i att mjölken rann till efter bara 1,5 dygn.

Leon har varit så fin mot Luna från första stund. Alltid fått vara nära när han vill, finns alltid plats för honom i mammas knä, även om Luna ammas. Jag ser honom alltid, lyssnar, finns för honom. Leon pysslar om sin lillasyster och hjälper gärna till med allt ifrån blöjbyte till att hämta/ge napp, hämta filt eller handduk, allt på egna initiativ.

Luna har inget ihållande magont, sover, äter, filurar, pruttar så vi alla hoppar högt och bajsar utan besvär. Vi lunkar på här hemma, i hennes takt. Det är lugnt, fridfullt och skönt.
Men det var två saker som kändes jobbiga precis i början. Den ena var att hon tog för litet sugtag vid amning och det var smärtsamt samt att hon hade några dagar då hon kräktes mycket, mycket! Det blev en del oro kring det, mest funderingen om 'är det normalt att bebisen hulkar fram fontänspyor?' Efter kontakt med bvc och vägning så konstaterades det att det inte var någon fara utan hon helt enkelt är en kräkbebis. Där och då sa jag till min bvc sköterska att jag inte kommer kolla så mycket på siffror på viktuppgång utan att jag tänker bara lita på det hon säger, då jag har stort förtroende för min bvc.
Med Leon blev jag helt besatt av siffrorna och viktuppgången pga allt som var då och för mig var det bara en negativ spiral kan jag säga nu med facit i hand.

Nu känner jag hur mycket lugnare jag är, jag kan njuta mer av den första tiden med Luna, med Leon och Luna. Är övertygad om att mitt lugn spelar in på hur mina barn mår och att jag inte var lugn första gången gjorde nog saken bara värre för Leon och vår första tid tillsammans.

Önskar jag kunde överföra mitt lugn på andra, inte fullt så lugna, nyblivna mammor.
I och med min fb-grupp som jag startat för oktoberbarn 2012 har jag fått insikt i att många mammor inte får någon hjälp i starten från kunniga människor. Inte får bra tips och råd från bb och/eller familj/vänner. Även många mammor är ensamna i sin föräldraroll där nyblivna pappor inte tycker att dom behöver ta hand om bebisen, det krossar mitt hjärta.
Känner mig lyckligt lottad över att ha så mycket fina människor omkring mig och framför allt tacksam för att Vincent är pappa till mina barn.

kärlek