tänkt att jag skulle uppdatera om hur det gick för oss med leon i uppsala... men det är så mycket känslor så jag vet inte om jag orkar...
Kort och gott.. (?)
Ingen operation är planerad ännu.. Vi ska magnetröntga här i Örebro och fortsätta utredningen. Det var fyra expertläkare som tittade på Leon, klämde på hans huvud, mätte och kollade växtkurvan. Dom frågade om hans utveckling, tal, sov och matvanor, vad vi vet är ju allt bra? Har ingenting att anmärka på, men det är klart att man börjar gå igenom allt om och om igen. Barn är ju olika, och detta är vårt första barn. Hur vet vi vad som är "normalt"? Sen var det inget mer med det.
Det första jag känner är irritation, varför ska vi åka 40 mil för att få säga att vi tycker att leon utvecklas normalt?
Läkaren som har hand om oss i örebro har nyligen undersökt leon, vilket gjorde att dessa läkare inte gjorde någon fullständig undersökning för dom ville inte utsätta leon för det i onödan. Då är min fråga, räckte det inte med våran läkares utlåtande? Måste vi göra den här resan ännu en gång för att dom ska säga face to face vad som kommer göras härnäst?
Det andra jag känner är att jag blir förvirrad, varför tittar dom inte på honom ordentligt? När det är så viktigt att vi kommer upp dit och dom fyra läkarna avsatt tid för att träffa OSS. Gör då en fullständig undersökning?! Det är ingenting farligt för leon, han tycker inte att det är så kul för han gillar såklart inte att okända människor känner och klämmer på hans huvud/kropp men det är ju fort över och det skulle göra MIG lugnare.
Det tredje jag känner är såklart lättnad över att det inte är självklart att leon kommer att opereras. Just nu. Och det är just det, det är inte aktuellt just nu men det gör inte att oron och ovissheten försvinner. Är ständigt rädd över att leon ska behöva opereras, att man ska bli tvungen att skära ett snitt, öppna upp hans skallben. Det gör ont i hela kroppen att bara skriva ut det.
Vi kommer alltid ha det här "hängandes" över oss..
Operation = operation och alla kontroller.
Ingen operation = ständiga kontroller(röntgen, undersökningar) för att se att allt är okej.
Jag vet att det finns andra som har det värre, men det är ju vårat barn, sånt här ska ingen behöva gå igenom. Ständig oro.
2 kommentarer:
Fast det hade ju inte vart värt dom 40 milen för ett negativt beslut kan jag tycka. Fast jag förstår vad du menar. Kan inte sätta mig in I den ständiga oron ni får gå runt med så de enda jag kan skriva är att jag sänder lite styrkekramar.
Jag hade nog också blivit lite sne på att behöva åka så långt och så gör de ingen grundlig undersökning. Var inte rädd för att ifrågasätta och kräva det du anser de ska göra. Känner du dig inte lugn så säg det. Vi är alltför mesiga i Sverige. Säger en läkare nej då det är inte cancer så köper de flesta det men känner ändå att det måste vara det och undersökte verkligen läkaren mig ordentligt. I många länder kräver man alltid ett andra utlåtande ovasett om man får ett negativt eller positivt besked. Medan vi Svenskar är fostrade till att inte ifrågasätta, inte vara till besvär. Jag kan inte heller sätta mig in i er situation det kan ingen som inte är i den. Men det är klart att ni kommer att vara oroliga tills den dagen ni vet. ovissheten ska ju vara den värsta. Visst andra har det värre men ni är också en av dem. Ni har lika stor rätt att vara oroliga och prata och berätta om det som alla andra. Jag håller tummarna för er lille kille. Styrkekramar i massor.
Tack för din kommentar!
Skicka en kommentar