sorg..

Det slog mig just.. idag är det 4 år sedan vi begravde vår älskade farfar.

Han var den goaste gubben som någonsin funnis.
Som jag känner dig, farfar, så var du en godhjärtad, ödmjuk och snäll man.
Kunde ge vem som helst ett leende på läpparna.
Satt i rullstol större delen av ditt liv.
Men det stoppade dig inte en sekund.
Du reste världen över och älskade solen. Ett annat av dina intressen var att fotografera. Du hade alltid med dig din kamera och åkte runt på långa turer med din permobil och fotade naturen... 
Nu slår det mig, kanske är jag lite lik dig?

Försöker minnas saker, men allt är mer och mer suddit, vill inte.
Önskar jag kunde få dig tillbaka. Vill krama dig, hålla din hand. Få den puss på kinden som du alltid gav. Vill presentera dig för min livskamrat, Vincent. Vill visa dig min son, Leon.

Vill inte att du ska vara borta.. tårarna rullar nerför mina kinder.

Du vilar sedan över fyra år tillbaka i frid tillsammans med farmor.

Morgonen den 2 december 2006 när du stilla somnade in åkte min faster la en röd ros på ditt bröst, sedan åkte hon till farmors grav och la en röd ros där också, du var påväg.

Du goa gubbe är borta, inte här tillsammans med oss andra.

Att aldrig mer få se ditt leende ansikte, din pepparkaks-solbrända hud och dina snälla ögon gör nog mest ont.

Men jag tror att du har det bra, du fick återförenas med farmor, efter 20 år isär.

Men vi saknar dig, det är tomt.

Du fyllde en sån otroligt stor plats av ljus, lycka, värme och kärlek.

Jag älskar och saknar dig, min mysiga farfar.

Men som jag sagt förr, du kommer alltid ha en egen färg och mönster i mitt livsband.

Jag är stolt över att du var MIN farfar..

kärlek