röntgendagen

den här dagen har vart en otroligt intensiv dag.

Jag skulle på Urografi - njurröntgen klockan 7.45 pga att jag haft mycket urinvägsinfektioner i mitt liv samt för min njurbäckeninflammation jag hade när jag var gravid.

och Leon skulle på datortomografiundersökning av hjärnan klockan 10.00

igårkväll kom min mamma efter jobbet och sov över, natten var tung, Leon började med nattskräck, alltså att han bara skrek och skrek panikskrik utan att vara vaken, sedan sov han oroligt och ammades mer än varannan timme resten av natten. Klockan 06.00 efter amning så ville han inte somna om, låg bara och skruvade sig och jag skulle upp om 30 min så jag kunde inte heller somna om.

mamma var snäll och gjorde frukost åt mig medans jag gjorde mig iordning. Superdupermammiga Leon bara skrek och skrek hos pappa :( då bestämde jag att det var bäst att vi tog med Leon.

Annars hade jag tänkt att Leon skulle vara kvar hemma med vincent och att dom skulle komma lagom till Leons tid, så kunde mamma hålla mig sällskap på min.
Vi fick lite bråttom på med påklädning och utspurtning ;) En rask promenad till usö och sen var vi framme. Efter bara några minuter så var det min tur.
45 minuter, två nålstick, en infart, två sprutor kontrastmedel, tre kryss på magen senare så var jag klar. Gick helt okej, jättesnälla röntgendoktorer.
Leon hade vart glad hos mormor och haft bajskalas så det stod härliga till ;)

Sedan upp en våning till den andra röntgenavdelningen.

På vår kallelse så stod det så fint "Vid röntgenundersökningen måste Leon ligga stilla. Går det att mata honom och att han sen blir sömnig/lugn? Ring oss för diskussion". Jag ringde dit igår och pratade med dom. Då dom så snällt sa att vi har två försök på oss att få honom att vara trött (?) och ligga stilla. Går det inte så måste vi få en ny tid för narkos och söva honom... och det är fullbokat i flera månader så då skulle vi få vänta flera månader." Bra. Vi har ju bara väntat i 3 månader och akademiska väntar på dessa bilder som dom vill titta på innan vi ska åka dit inom en månad.......

Vi fick ett vilorum som vi kunde ta det lugnt på. Eftersom Leon vart vaken sen kl 06.00 istället för 07.00 som jag hade tänkt så var han supertrött 09.00 istället för 10.00 så där sprack min planering... Gick och pratade med de som skulle ha hand om Leon och hon var så gullig så hon sa att dom bara hade en patient nu kl 9 och sedan kunde dom ta Leon direkt. Yeei!
Gjorde iordning flaska till Leon (då jag inte kunde amma på mitt kontrastmedel som jag hade i kroppen) och sedan matade vi och mös. 9.15 sov Leon a la matkoma. Nu kan man i princip göra mycket med honom utan att han vaknar.
Vi väntar och väntar...

9.30 kommer den gulliga sköterskan igen och berättar att dom tyvärr har en allvarligt sjuk akutpatient som kommer nu som dom måste ta först men att hon skulle höra med några av hennes kollegor om någon kunde ta Leon istället så fort som möjligt.

Vi väntar och väntar...

Klockan 9.45 slår Leon upp ögonen, i samma stund kommer en annan sköterska och frågar "sover han?"
"ehm, nej, inte längre...."
Vi följer med henne för att prova. Lägger Leon i en lilla "tuben" som ska åka in i den runda grejen.. Leon är nyvaken och glad som en lärka, sträcker på sig och mojsar lite. Hon undrar om jag tror att han kommer somna om eller när jag tror att han kommer sova nästa gång.
Hm, nej.. Han sover bara en gång på dagen typ och det där var det....
Varken hon eller jag känner så stort hopp. Men vi försöker så ska vi se. Dom säger att dom ställer sig redo att trycka på knappen.

Jag och vincent tar Leon i varsin hand. Först blir Leon uttråkad och då sätter han igång och pratar (inte stilla), sen när han pratat en stund så blir han lite ledsen (inte stilla), jag och vincent tittar på varandra.. jahaa... ska vi sjunga något?
Vi sjunger - Bäbä vita lamm om och om och om igen, Leon blir tyst och nöjd och ler bakom nappen med spänning på att vi ska sjunga rockvarianten av bäbä, nivet den med ullerullerull och fullerullerull :) underbara unge.
Han lyssnar så glatt att han ligger heelt stilla! Dom trycker på knappen, en grej börjar snurra och gör surrljud, jag tänker att nuuuuu kommer han börja titta omkring bara för att det låter så jag tittar honom djupare i ögonen och ler ännu mer när jag sjunger och han ler tillbaka och ligger blickstilla. Jag är SÅ STOLT!
Hon kommer ut när det är klart och säger att det gick :) att vi ska gå tillbaka till rummet så ska hon bara höra med läkarna som ska titta på bilderna att dom är nöjda med dom också innan vi åker hem.
Vi går tillbaka och bara efter några minuter kommer hon och säger att dom var bra och åh vad hon blev imponerad av vår lilla kille, hon stod en liten stund och sa hur go och underbar han är. (åååh, hihi)

Jag pyser av stolthet när vi går därifrån, min lilla kille, klarade det som ingen trodde, ååh, han är så underbar!
En stor sten har försvunnit från mina axlar och jag känner mig GLAD.
Vi vet inte hur bilderna ser ut men just nu bryr jag mig inte så mycket, jag är så glad att den här dagen är över!
Vi får väl se när vi får svar från våran Barnläkare. För vi ska ju åka till Uppsala till Ackis..
Jag skulle iaf få mina provsvar av mina njurar i nästa vecka.


Jag har inte tid att blogga just nu tyvärr. Jag är helt slut så jag ska gå och lägga mig nu, ville bara berätta om detta då det är några som undrar hur det går för oss :)
Min älskade lillplutt har nämligen sin värsta mammiga period just nu och vincent jobbar borta (och har gjort det lite för mycket den senaste tiden) så vissa dagar hinner jag inte ens slå på datorn (eller äta..) så ni vet :)

kärlek