2 år ¤

Är det inte konstigt? Hur två ynka år kan kännas som att man levt ett helt liv tillsammans - på ett bra sätt såklart! :) En sån liten siffra fyllt med så mycket! Proppad med kärlek, ömhet och respekt.

För två år sedan blev jag och vincent ett par ;) 

Vi visste nog båda två första gången vi träffades att det var vi. Från dagen vi träffades så var vi med varandra varje minut av vår lediga tid. efter några veckor hade vincent inofficiellt flyttat in hos mig och efter 2 månader var det officiellt.

På tredje månaden bestämde vi oss för det vi pratat om nästan från början, att vi ville bli en familj. Vi kände båda två att vi verkligen hittat rätt och kände att vi inte fann någon anledning att vänta, vad skulle vi vänta på? Vi har redan gjort "allt" man vill göra innan man skaffar barn (precis som att livet skulle ta slut när man fick barn, det är ju tvärtom!). Så på våran 4 månaders dag hade vi det fantastiska plusset på stickan.
Vi var överlyckliga! Kände att vi hade ödet på vår sida!

På våran 1årsdag var vi höggravida och väntade plutten närsomhelst och den 25 juni  kom han :)

Och det senaste året har varit precis lika fantastiskt som det första, fast på ett annat sätt. Det första året var sprudlande nyförälskelse blandat med spänning och förväntans-fullhet inför det lilla livet som växte i magen, detta året har varit så otroligt proppat till bredden med kärlek -ett barn, som är vi.
För oss har det inte alls varit lika jobbigt att få barn som vissa andra har det, dom säger ju att den första tiden den mest påfrestande för förhållandet och parrelationen, men så har det inte varit för oss.
Snarare tvärtom, vi har varit så jämlika, ömsesidig respekt och empati och med samma värderingar så har det snarare stärkt oss ännu mera. Nu är Leon bara straxt ett år gammal, men ser inga tendenser av att det skulle ändra riktning för oss.

Det bästa som hänt oss, mig i mitt liv, vincent i hans, Oss i vårt. 

Jag har fått precis allt jag önskat mig, en man jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig fanns på riktigt och jag känner så varje dag, det finns inget jag vill ändra på hos honom. Låter kanske knasigt för något vill man ju alltid ändra på ;) och speciellt jag som aldrig någonsin är nöjd, men jag är mer än nöjd. Jag drog vinstlotten. Vincent. 

Han är en ofantligt underbar människa, väldigt kärleksfull, ömsint, omtänksam, har otroliga talanger och är världens bästa pappa till Leon.


Jag väntade dessa 10 år på att skaffa barn, redan som 14 åring drömde jag om familj, men hade inte hittat den "perfekta" partnern/pappan. Nu när jag träffat den perfekta, så är jag så glad att jag väntade.

Vi kompletterar varandra. Vi är inte så lika, men inte heller så olika. Vi har samma värderingar.

Han är en fantastisk kräfta och jag är en sann skorpion, jag behöver egentligen inte säga mera ;)

Vi får väl se när vi blir en familj med bara ett efternamn ;)

kärlek