Leon, mitt hjärta.

För ett tag sedan började jag bli lite orolig för att Leon skulle ha diabetes. Tyckte han började dricka oroväckande mycket och kissade igenom både blöja och kläder på kort stund, i snitt 1 gång per dag. Han har även stått stilla i vikt i 6 månader och lite fler symtom. När tankarna börjar snurra så är det svårt att få dom att sluta. Vi har diabetes i släkten så jag känner att jag kan inte se förbi symtomen.
Jag ringde till BVC och fick en tid veckan efter att få träffa en läkare i samband med bvc.

Jag hade fått min aurora tid samma dag, alldeles för tajt för att jag skulle hinna med båda, men som tur var så var mamma barnvakt åt leon redan för aurorasamtalet och kunde åka med leon till bvc. Men jag sa i förväg att om dom ska sticka Leon i fingret för att kolla blodsocker så vill jag att dom väntar tills jag kommer.

När jag kom fram direkt efter aurorasamtalet så väntade dom på mig för att gå till labb.
När vi kom in så berättade dom att dom behövde sticka leon i armen för att kunna ta alla de prover som dom ville, samt ha ett urinprov, och eftersom han använder blöja så fick det bli en påse på snoppen :( som sitter fast med tejp. Det var inte kul. Efter det var det dags för blodprovet. Leon gillar inte riktigt nya saker sådär på en gång, han vill gärna hålla sig i bakgrunden och iaktta först, men eftersom det var han som skulle ta provet så blev han nervös såklart. Jag var lugn, har vant mig vid nålar och blodprov vid det här laget efter dessa graviditeter (och dagen innan hade leon vart med och suttit i mitt knä när jag tog ett likadant blodprov innan barnmorskan.
När sticket väl var gjort och storgråten kom fick jag verkligen kämpa emot tårarna. Mitt älskade hjärta. Rädd, ledsen och ont på samma gång. Det tog en lång stund innan det kändes okej igen. Leon fick välja två leksaker ur en stor låda för att han hade varit modig och duktig, samt ett jättefint plåster med fiskar på.

Sen fick vi gå till familjecentralen och fika i väntan på att det skulle komma något i påsen ännu till urin-provet.

När det var klart och påsen borttagen - aj aj aj, tejp på sina känsliga delar, stackars älskling :( Så skulle vi tillbaka till bvc och läkaren.

Där fick vi veta att Leon inte har diabetes. MEN fler kontroller ska göras för dom misstänker en annan sak. Diabetes insipidus.. Blir kallade till barnkliniken inom 2 veckor.. Jag känner att jag bryter ihop, hur mycket ska vi behöva gå igenom med honom? Hur mycket ska han behöva gå igenom. Känns som att nu är det andra gången vi söker för en sak och dom hittar något annat "fel" på honom..
Förra gången var ju allt det här med hans huvud.  Som den utredningen är nu avslutad (sen januari). Ingen operation behövdes.. tydligen. Jag gillar inte när man får besked på papper med en rad där det står att allt är bra. Men jag har liksom inte klarat av att ta tag i det, vincent litar på läkarna, leon mår bra och utvecklas bra. Jag försöker att lita på det jag med då.

Jag känner liksom nu att jag har inte tid att vara gravid och nu får hon inte födas tidigare för jag vill göra det här med Leon först.. Jag kan ju inte dela på mig och dom är ju lika viktiga.

Dom vill göra en utredning för att han kissar SÅ mycket. Dom vill utesluta att det inte är insipidus.. Då funkar inte njurarna som dom ska pga att hjärnan inte släpper ifrån sig tillräckligt att ett hormon som gör att njurarna drar åt sig vätska och då är risken att man blir uttorkad fort. Eftersom Leon kan dricka hur mycket som helst och sedan kissar igenom ibland på mindre än en timme. Det är inte normalt :( det är som att allt han dricker bara går igenom kroppen och inget tas upp.. Och är det så så måste han medicineras resten av livet :(




Detta känns. Väldigt tungt. Just nu..