Deppiga dagar.

Hemmet doftar underbart av Vincents nybakade frukostbröd och jag har precis fått en lång ryggmassage av honom, min älskade man och vår lillkille som hjälpte till både med små händer och små fossingar. Jag har så ont och känner mig så deppig och ynklig, tur jag har mina fina killar.

Längtar så efter en massa saker, nya vagnen, vår kolmårdenresa, sommaren, älsklingsbebis i höst.
Har svårt att leva i och uppskatta nuet just nu. Leon har en jättetuff period där han känner stor separationsångest mot sin pappa, Leon har aldrig varit vare sig mammig eller pappig, vi har alltid funkat lika bra med båda. Så detta är något nytt för oss. Känns jättejobbigt för alla,
För Vincent, att han faktiskt inte kan vara så mycket med leon som de båda vill och önskar utan att han måste jobba. Vi drar ner på dom extrasakerna som gjort att han vart borta mer just nu, som att bygga möbel, det kan vänta.
För Leon för att han faktiskt saknar sin pappa massor och vill bara vara hos honom, pappa är den enda som får trösta och kramas.
Och för hormonsprutande mig, känna att jag aldrig duger. Först och främst är det pappa, om det är någon annan hemma hos oss, mormor, farmor eller moster, ja då är det hellre dom än mig. Jag kan inte trösta mitt barn när han är ledsen, han gråter efter pappa. Och det är klart han får tröst av sin pappa när han finns där. Men det är inte alltid och jag gråter med honom när han känner sådan saknad och förtvivlan över att pappa inte är där. Han är ingen liten kille längre, han förstår så mycket. Han vet att pappa kommer hem sen, men det är ändå tufft när man saknar någon så att det gör ont.
Just nu önskar jag att jag och Vincent kunde byta plats för några dagar. För Leon och Vincents skull. Även om jag skulle ha det svårt att slita mig från Leon.

I vår familj har alla rätt att visa känslor. Ibland när jag gråtit så har Leon kommit och kramat mig, jag berättar att mamma är ledsen och att det inte är något farligt. Han blir ofta lite ledsen också och smeker mig på kinden och pussar mig. Så ödmjuk liten person.

Även om jag ibland gråter pga något med Leon, som nu när jag aldrig duger, vi har en tuff period eller något, så skulle jag aldrig skuldbelägga honom, skulle aldrig säga att det är hans fel när det gäller sådant som hans känslor. Det är en annan sak om han slagits eller så. Han kan inte rå för sina känslor, precis som jag inte kan rå för mina. Det viktiga tycker jag är att kunna visa om man är ledsen, likaväl som arg och glad. Man visar att det är okej att visa sina känslor och att man inte behöver hålla dom inne. Det tror vi på.

Hoppas bara det blir lättare för Leon snart, för det är ju jobbigast för honom.