älskade morfar..

idag har min mamma, syster, lilla oliver och jag åkt hem till min morfar och mona över dagen.
han är så sjuk, nu är det precis 1 år sedan dom åkte till läkaren för det kändes som att något inte stod rätt till. cancer. strålbehandlingar och operation. mer cancer på ett annat ställe. mera strålning. mera cancer, nu kan den inte behandlas mera, det är för stort och för mycket. 38 strålningar har han gått igenom.
Nu finns inget kvar att göra. Cancern är överallt i hela kroppen och han äter inte längre, han behöver inte säger dom. nu är det kort tid kvar. Han är så med och klar i huvudet, HAN är kvar, bara hans kropp som är skinn och ben. Jag har idag fått säga flera gånger hur mycket jag älskar honom. Berätta saker för honom som gjorde honom glad. Sist jag träffade honom så försökte vi bli gravida, han sa att det vore kul med en flicka bland alla pojkarna som vi har i vår släkt, och jag instämde, då gav han mig tipset att inte "träna" varje dag, för då blir det en flicka minsann. (Även om jag visste redan sen innan och att det inte riktigt är så enkelt) Så fick jag idag berätta att hans tips stämde och att det är en flicka i magen. Han blev så glad men samtidigt såg jag i hans ögon, sorgen över att han aldrig kommer att få hålla i mitt flickebarn. Han frågade om vi hade namn och jag berättade, han tyckte det var jättefint och passade bra med Leon. Han pratade även om att jag och vincent som planerar bröllop i framtiden att det kommer vara så fint. Men jag såg att han tänkte och kände sorgen över att han inte kommer närvara när den dagen kommer. Jag är så fruktansvärt ledsen. Tårarna rinner ner för mina kinder. Min morfar har ALLTID varit där, allt jag gått igenom så har han alltid funnits DÄR för mig, firat mig och stöttat mig i allt. Vi pratade om hur fantastisk Loreen var igår när hon vann Eurovision Song Contest. För det hade han sett och vart stolt över att våran Loreen var så bra.

På ett år har han gått från en superpigg 80 åring som snarare vart 60år som aldrig någonsin varit sjuk. Till denna svårt sjuka lilla man av bara skinn och ben.

Känner mig ändå på något sätt att det inom mig känns okej, fast det inte är okej. Nu har jag fått träffa MIN morfar, för han är där, i sinne och hjärta. Fått säga det jag ville säga. En sista gång. För jag kommer förmodligen inte hinna träffa honom igen. Nu är det nog inte ens en månad kvar, kanske inte ens två veckor.

Och min älskade Mona, som vart min andra mormor i hela mitt liv. Hon försöker verkligen hålla sig stark. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att hon orkar sen också. För visserligen har jag alltid varit "morfars flicka" men jag älskar henne minst lika mycket och hon betyder massor för mig.

Jag hatar livets gång, jag vill inte mista dom jag älskar. Jag vet att vi alla ska dö. Men man kan väl få slippa vara sjuk. Huvudsaken är att han inte har ont, och det har han inte. Men nu går det fort. För fort. Vill inte. Blundar medan tårarna rinner.