I söndags åkte familjen ut på utflykt till pappa/morfar i Mullhyttan och mitt barndomshem som nu ska säljas.
Så vi hämtade lite möbler och gick promenad i vårsolen.
Skönt att kunna låta sitt barn springa fritt och inte behöva vara 2 meter ifrån eller ständigt ha ögonen på honom. Låta honom springa omkring och utforska och greja :)
Det är lite sorg i hjärtat att gården nu säljs. Har älskat och hatat att bo där ute. Det var underbart som barn att bo där, vi hade massa får - sisådär 117 stycken och jag ÄLSKADE dom och ett 30 tal höns och tupp och hund, precis som det ska vara. Kaniner hade vi när vi var yngre också. Önskade mig alltid en häst, men det blidde det aldrig ;)
Som tonåring var det en pina att bo där (inte bara för mig alltid tror jag) ett himla skjutsade till buss hit och dit. Busshållsplatsen ligger 3-4km från huset och den biten gick man inte gärna.
Inga kompisar ville komma och hälsa på för det var så långt bort. Jag ville alltid vara i stan, Örebro, och flyttade också så fort jag fick chansen, runt början av gymnasiet.
Men sommaren, lugnet, skogarna. Då är det underbart att vara där, en plats att koppla av och njuta av livet. Men det kanske är för man kommit dit i livet, då man kan njuta av det man faktiskt har. Barn. Barn är livet.
Som tur är så kommer vår sommarstuga finnas kvar (ligger i samma område) och dit kommer vi återvända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar